Politiska   valkommentarer Senaste!  Det handlar om riktning - inte procent  Moderaterna underminerar bistånd!  Regeringens elbilsförslag - subvention  för rika bilister Om jämlikhet och hållbar utveckling - miljöpartiet  Grundlagsskydda gemensam egendom  Borgs bluff om statsfinanserna

Redaktörer och ansvariga för kommentarsdelen är  Staffan Lindberg, Ulf Lindberg och Per Olof Olofsson. 
Här publicerar vi kommentarer till valutspel, valdebatter och olika händelser kring valet. Vill du själv bidra med eller diskutera någon kommentar, sänd din text till och märk den med "pol komm". 

Moderaterna ljuger - om moderat nyspråk

I går lanserade partierna sina valkampanjer. Moderaterna går till val med anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Argumentet, som det presenteras i Sydsvenskan 13 augusti, är att socialdemokraterna bara vill administrera arbetslösheten, medan moderaterna har ambitionen att få fler i arbete. "Bara ett arbetarparti kan fixa jobben", heter det på en av valaffischerna. 

Frågan är om inte Reinfeldt & Co håller på att omdefiniera innebörden av "arbetare", tömma det på sitt vedertagna innehåll och närma det till partiets favoritbegrepp "arbetslinjen". En arbetare tycks på moderaternas nyspråk vara någon som rätt och slätt arbetar, helst hårt, i motsats till någon som hamnat i "utanförskap" - ännu en älskad luddighet.

Partiets klassanalys närmar sig på det viset den som modegurun Ebba von Sydow presenterade i en uppmärksammad radiointervju för några år sedan då von Sydow ännu bara var i början av sin kändiskarriär. Intervjuaren ställde bl a frågor om hennes familj. En av dessa handlade om vilken klass hon ansåg att hon kom ifrån.-Jaa, blev svaret, det måste väl vara arbetarklass då, för pappa arbetar jämt.

Wikipedia upplyser att Ebba är dotter till skeppsmäklaren Oscar von Sydow och har en läkare Helen till mor. Farfar var skeppsredare och farmor som var kommunfullmäktig var också kusin till Dan-Axel Broström. Farfars far var statsminister 1921 och hans hustru härstammade från en av Sveriges då rikaste släkter.

Många arbetare i den släkten.

Läs mer om moderaternas nyspråk:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/karna-eller-frukt-1.1153643

Ulf Lindberg
(webbpublicerad 14.8.2010)

Reinfeldts dolda kort

Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion, påstod Fredrik Reinfeldt i en TV-intervju då han var ordförande i MUF. Sedan dess tycks han ha insett att det är svårt att ta makten i Sverige med en sådan utgångspunkt. "Nya" moderaternas schackdrag blev att lansera sig som ett välfärdsparti som kunde konkurrera med socialdemokraterna efter valförlusten 2002. Under den masken har det blivit möjligt att successivt genomföra viktiga element i en borgerlig politik riktad mot den folkligt förankrade välfärdsstaten. Och röja undan möjliga kritiker på vägen.

Varför var nedläggningen av Arbetslivsinstitutet ett av Reinfeldtregeringens absolut första beslut? Institutet var en inte särskilt kostsam institution med en internationellt erkänd forskning, beundrad av de delar av den internationella forskningsvärlden som i samarbete med näringslivet ville utveckla arbetsmetoder, som var bra för både arbetstagare och företagsledningar.

Var det för att Arbetslivsinstitutet av ren forskningshederlighet skulle ha avslöjat konsekvenserna av den nya hårdhänthet med vilken man förföljer människor som är beroende av stöd från hela samhället? Var det för att Arbetslivsinstitutet skulle ha pekat på de negativa följderna av de nya hårdhänta management-metoder, som tycks sprida sig i svenskt näringsliv, och som också förre Volvo-chefen P.G Gyllenhammar har utpekat som kontraproduktiva?

Visste de som röstade på alliansen om att arbetslösa, sjuka och socialbidragstagare skulle förföljas med en ny hårdhet? Och vad vet vi om vad den kommer att göra om den får sitta kvar en valperiod till? Var kanske anledningen till att man så snabbt avvecklade Arbetslivsinstitutet att man redan från början ville dölja att regeringen hade för avsikt att genomföra viktiga försämringar av välfärden?

Fler borde ha tagit MUF-ordförande Reinfeldt på allvar. Hans agenda har inte förändrats i grunden.

Låt remissinstanserna slakta skitsnacket!

Visst är det mycket skitsnack i valrörelsen? Visst borde vi låta fakta styra oss när vi lägger vårt omdöme om den gångna mandatperioden? En genväg går förstås genom remissinstanserna, som oftast skippar de retoriska krumbukterna. Remissinstanser kallas de organisationer eller myndigheter som bör få säga sitt om nya lagförslag som till exempel en reform, innan den genomförs. Genom specialkunskaper förväntas remissinstanserna kunna ge lagstiftaren (i det här fallet regeringen Reinfeldt) en ökad kunskap om lagförslagets nytta men framförallt om dess konsekvenser.

Eftersom regeringen Reinfeldts reformer har drivits igenom i en rasande takt har också remissinstanserna uttalat sig i en rasande takt. Därför har det varit som en upptäcktsresa att vandra genom det digitala arkivet hos www.alliansfrittsverige.nu. Många gånger har högerns reformtakt varit så rasande att det har reformerats utan att det först har utretts ordentligt, och faktum är att detta snarare är regeln än undantaget för regeringen Reinfeldt. I vanliga fall brukar remissinstanser (dvs. experter) ge sin version av hur det kommer gå, och är farhågorna för stora så utreds det närmare innan lagförslaget/reformen drivs igenom i riksdagen. Den där utredningsbiten har regeringen Reinfeldt ofta hoppat över, därför att de vet att deras förväntningar på reformerna sällan rimmar med hur det sedan faktiskt blir. De baserar hellre samhällsomdanande beslut på sin överliggande ideologi - marknadsfundamentalismen - än tar hänsyn till vetenskapliga rön.

Det har ofta gått till så här; remissinstanserna har varnat högerregeringen för reformens (obehagliga) konsekvenser , mot inrådan har reformen ändå drivits igenom utan att utredas vidare och efteråt har massmedia fyllts av artiklar om dessa konsekvenser   Därpå har ansvarig minister uttalat sig i media (eller skickat fram någon annan att hantera kritiken). Eftersom statsminister Reinfeldts person sällan eller aldrig har knutits till en specifik reform så har ryktet kring hans person inte heller smutsats ned i onödan, och därför har han gått in i valrörelsen 2010 förhållandevis skandalfri sånär som på en grabbnäve fräcka citat. Jämför Reinfeldt med miljöminister Carlgren (c) och vargjakten " eller med utbildningsminister Björklunds (fp) förhållande till statistik  så förstår du hur jag menar.

Min debutbok "Högerregeringen 2006-2010" (ETC Förlag) kan ses som en ganska tuff kritik av regeringen oavsett vilket politiskt block man i grunden sympatiserar med, men det är inte jag som sett till att kritiken är tuff - jag har låtit remissinstanserna och de borgerliga nyhetsmedierna sköta den biten. Det är svårt att minnas allt som hänt under en mandatperiod och därför är det bra att ha ett politiskt närminne i pocketformat. Jag har sett till att du har tillgång till ett sådant. Det senaste året har jag bland annat ägnat åt att gräva i och sammanställa stora delar av arkivet på www.alliansfrittsverige.nu. Det handlar om närmare 3500 blogginlägg. Boken bjuder på 17 ämnesbundna och fristående kapitel som gör att den har karaktären av ett uppslagsverk, men innehållet presenteras i en löpande text där olika politiska händelser vävts samman till en story. Carl Bildt (m) har misshandlat Sveriges utrikespolitiska rykte, Maud Olofsson (c) och Andreas Carlgren (c) har missbrukat närings-, energi- och miljöpolitiken och Jan Björklunds (fp) pedagogiska bakgrund som yrkesmilitär har följt med honom in i utbildningspolitiken. Men man förvånas inte av att ränderna trots allt sitter kvar i karln.

Visst är det så att både du och jag till exempel förväntar oss att fackförbund kritiserar regeringen Reinfeldt, men Svenskt Näringsliv har överraskande stämt in i kören vid ett flertal gånger. Så bred har kritiken mot högerpolitiken varit. Ett gott exempel är förstås Svenskt Näringslivs omdöme om Reinfeldts krishantering, att "Sverige valt fel krismedicin" och att Sverige har backat  "trots att landet i många avseenden haft bättre förutsättningar att möta den internationella finanskrisen än många andra länder". Och det är förstås förutsättningarna som skapades innan valet 2006 som avses. Men vem minns den kritiken från det hållet, när samma intresseorganisation nu kampanjar stenhårt för högern?

Ta vara på remissinstansernas berättigade kritik som framförts under mandatperioden, den är mer konkret än valrörelsens skitsnack högerifrån. Att dela med sig av konkret kunskap är ett bra sätt att bekämpa högerns destruktiva marknadsfundamentalism. Remissinstanserna har inte varit nådiga och de rätar ofta ut frågetecknen efter de eviga frågorna Vad, Hur och Varför.


Andreas Johansen, nydebuterad författare
facebook.com/Hogerregeringen

Om boken:
"Högerregeringen 2006-2010" ges ut av ETC Förlag och kan köpas för 69kr inkl. frakt här:
ETC:s pressmeddelande om boken:

Rösta - trots allt!!

Många av mina polare säjer att dom ska skita i valet. Och visst, politiker är en klass för sej, eller snarare en klass som häckar på samma ställen som reten av den svenska överklassen på kungamiddagar och almedalsveckor, och som gärna lyssnar på dom verkliga makthavarna i samhället, dvs killarna i slips och kostym i våra bolagsstyrelser, men i år är det viktigare än nånsin att få bort dom smarta hycklarna i regeringen.
Dom håller på att sänka Sverige!

Så innan alla spindoktorer går upp i högvarv, innan PR-byråerna flippar ut med nya halvfascistiska ideer och valrörelsen står oss all upp i halsen, vill jag bara uppmana folk att rösta rödgrönt för fan!

Läs mer på min blogg:
Stefan Sundström
Artist

(Texten finns också i en flygbladsredigerad pdf-fil - se nedan)

Med liberaler som drivkraft startar kring 1860 en snabb och omdanande moderniseringvåg som med socialdemokrater i spetsen inte når kulmen förrän i början av 1970-talet. Nu, 40 år senare, har alliansen påbörjat en ny fas som kännetecknas av en begynnande avveckling av viktiga sidor hos den svenska moderniteten. Detta skapar en växande klyfta i förhållande till den accelererande teknologiska utvecklingen och skadar också den ekonomiska moderniseringen. Arbetslinjen har blivit namnet på en politik där allt fler görs improduktiva och slängs på alliansens nya skräpvarv. 

Modernitetens genombrott

Med modernisering avsåg sociologer en framstegsprocess där social, ekonomisk och teknologisk modernisering ömsesidigt befrämjade varandra. Numera har sociologin frigjort sig från det värdeladdade begreppet framsteg och kan definiera modernitet på ett värdeneutralt sätt. Modernitet innebär reflexiva samhällstillstånd kännetecknade av att institutioner, regler, attityder och mänskliga handlingssätt endast förhåller sig till det som skapats i de pågående processer varav ett samhälle består. Moderniteten växer fram i ett samhälle där det som händer bestäms av konflikter och allianser mellan maktmonopol som på olika sätt utestänger majoriteten. I det förmoderna europeiska samhället innehas dessa maktmonopol av adel, präster och borgare. Adeln monopoliserar officerar- och ämbetsmannamakt, prästerna ideologisk makt. Borgarna har monopol på näringsverksamheten genom skråväsende och näringstvång. Kungamakten sammanjämkar och styr alltihop med  lagstiftningsmakt och byråkratiserad organisation.

Under en 10-årsperiod kring 1860 undergrävs och raseras dessa monopol. Näringstvånget upphävs och adeln förlorar definitivt sin makt när ståndsriksdagen ersätts av två-kammarriksdagen. Kyrkans monopol undergrävs genom upphävandet av mötesförbudet.  Den från näringstvång befriade borgerligheten kan surfa på  toppen av den moderniseringsvåg som i grunden omdanar samhället. 

Arbetarrörelsen moderniserar och ser till att alla är med  

Moderniseringskraften sliter  itu det gamla samhället bojor. 'Trälarna' befrias och blir därmed blottställda. Arbetarmisären och den sociala frågan kommer på dagordningen. Först genom reforminriktade liberaler. Men främst genom att en självständig arbetarrörelse träder in på arenan. Rustad med solidaritetsmoral bekämpas den sociala misären. Kampen mot kvarvarande monopol radikaliseras och utsträcks till att gälla arbetsgivarens despotiska rätt att leda och fördela arbetet. Den franska revolutionens slagord frihet och jämlikhet 'återuppfinns' och broderskap omvandlas till solidaritet.

Genom valsegern 1932 ger arbetarrörelsen moderniseringsvågen ny kraft. Sverige blir ett land där man rustas för att hänga med i denna kraftfulla omgestaltning.  Människor behöver adekvat utbildning och tillgång till individbaserad social och ekonomisk grundtrygghet. Detta får man genom offentlig sjukvård, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt arbetsmarknadspolitik. I början av 70-talet har vågen en nästan rasande kraft. Skolan reformeras och utmanar det borgerliga utbildningsmonpolet. Personer med bara folkskola får börja universitetsutbildning. Patriarkatet undermineras av föräldraförsäkring och daghemsutbyggnad. Arbetsgivarnas monopolmakt undergrävs av MBL, förbud mot att fritt avskeda, samt anställdas rätt till ovillkorlig studieledighet.

Borgerlig  avmodernisering och improduktiv utestängning

I mitten av 1970-talet är Sverige det odiskutabelt mest moderna landet i världen. Men borgarna går till motoffensiv och den sociala moderniseringen avstannar. En obalans uppstår. Ekonomisk omgestaltning hämmas och Sverige blir tilltufsat av 90-talskrisen. Efter krisen  accelererar den teknologiska utvecklingen och får genomslag i näringslivet. Fler får en osäker ställning på arbetsmarknaden.  Jämviktsarbetslösheten stiger till 4-5% och tycks efter nuvarande kris hamna på 7-8%.

Den sociala moderniseringen behöver ny fart. Alla utanför den reguljära arbetsmarknaden måste dras igång på produktiva sätt. Vi behöver en massiv individualiserad utbildningsinsats och  generösa sociala trygghetsnät. Inte bara av solidaritet, utan också för att entreprenörer och andra skall våga vara de sociala akrobater, som skapar nya jobb och ett bättre samhälle. Chefernas makt måste återigen ifrågasättas för att skapa framtidsdynamik i arbetslivet. Istället för att ta itu med dessa avgörande framtidsfrågor har alliansregeringen påbörjat en social avmodernisering. Trygghetsnät försämras inte bara rent ekonomiskt utan också genom nya regler och hårdhäntare tillämpning. Adekvat arbetsmarknadsutbildning har blivit förbjuden. Arbetslinjen är namnet på en  ny typ av utestängning. Man hamnar i kylan om man  inte på  direkten lyckas slå sig in i arbetslivets allt trängre utrymmen. Utrymmet för kreativitet och innovationer är på väg att bli obefintligt. Det håller på att bli trångt och svårt att att få luft. Kortsiktigt gynnas många av de sänkta skatter, som blivit möjliga genom denna begynnande avmodernisering. Långsiktigt är vi på väg att kvävas. Alliansen är på väg att göra Sverige till ett inte längre sjödugligt skepp där hotande utestängning och trång arbetsmarknad får löner och människor att sjunka utan någon motverkande flytförmåga.

Stoppa avmodernisering och utestängning!
Stoppa alliansen!
Rösta rödgrönt!

Staffan Lindberg
Per Olof Olofsson
Professorer i sociologi
(webbpublicerat 5.9.2010)

Flygblad i pdf  
Ovanstående text finns i en flygbladsredigering. Det är gjort för dubbelsidig utskrift i liggande A-4. När det viks på mitten får man ett 4-sidigt A-5. Framsidan har en satirteckning och baksidan är reklam för den rödgröna konserten med Wiehe m.fl. i Stockholm söndagen den 12 september. Texten finns i mittuppslaget. Ladda hem flygblad i pdf! (3,3 MB)

Flygbladets framsida och baksida!

Om jämlikhet och hållbar utveckling - I.

I Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden finns några spekulativa resonemang om hur jämlikhet och miljösatsningar kan vara ömsesidigt befruktande. Första dagarna i september skickade Vitartillbaka en rundfråga till de rödgröna partierna som lydde: "Hur ser ni på relationen mellan jämlikhet och hållbar utveckling?". 

I. Vänsterpartiets svar (8.9)
II. Socialdemokraternas svar (10.9)
III. Miljöpartiets svar (15.9)

Mäns miljöpåverkan måste minska
- Vänsterpartiets svar - 

En femtedel av Pakistan ligger under vatten. Omkring 20 miljoner människor har drabbats av översvämningskatastrofen. Redan före katastrofen klarade inte Pakistan att producera tillräckligt med mat åt landets invånare. Nu har miljoner människor mist sin främsta försörjning, jordbruket. Det har sagts många gånger: det är världens rika länder som orsakat klimatförändringarna och det är världens fattigaste som drabbas.

Men alla i i-länder påverkar inte klimatet lika mycket. Ensamstående föräldrar med barn, boende i hyresrätt och personer med låg inkomst är de som lever mest miljövänligt. Det beror på att låginkomsttagare har mindre bostäder, åker mer kollektivt och konsumerar mindre. Personer som har erfarenhet av att bo i fattiga länder och har varit tvungna att leva ett resurssnålt liv lever ofta energisnålt även i Sverige. Trots det ges dessa grupper sällan utrymme i den offentliga debatten om hur vi kan leva mer uthålligt i städerna.

Dessutom uppmärksammas det sällan att män påverkar klimatet mycket mer än kvinnor. I Sverige förbrukar män mer energi än kvinnor i alla inkomstgrupper. Ensamstående svenska män utan barn gör av med 20 procent mer energi än kvinnor i samma situation. Av ca 6,9 miljoner bilar registrerade i Sverige är endast 1,7 miljoner registrerade på kvinnor. En mycket liten grupp, 10 procent av alla bilförare- vilka primärt är män - står för hela 60 procent av allt bilkörande. Kvinnor färdas istället oftare med tåg och kollektivtrafik, 31 procent respektive 35 procent mer än män. Samtidigt är det främst män som påverkar, planerar och fattar beslut inom transport- och energisektorn. Män äter även mer kött än kvinnor; köttproduktion ger upphov till ca 18 procent av växthusgasutsläppen globalt. Sammantaget får män alltså en oproportionerligt stor andel av samhälleliga resurser.

Samtidigt drabbas kvinnor, som utgör 70 procent av världens fattiga, värst. Klimatförändringarna gör kvinnor mer sårbara och motverkar jämställdheten. Kvinnor i fattiga länder är ofta beroende av naturresurser för att överleva. De representerar hälften av världens jordbrukare och är samtidigt ofta huvudansvariga för att samla in vatten och ved. Ökad brist på vatten och mat, som klimatförändringarna leder till, försvårar dessa kvinnors möjligheter att överleva. Deras arbetsbörda ökar vilket minskar möjligheterna att studera eller arbeta utanför hemmet. Många kvinnor och barn kommer att bli klimatflyktingar.

Vänsterpartiet menar att det är dags att ta jämställdhet på allvar, även inom klimatpolitiken. Könsuppdelad statistik om miljöpåverkan måste tas fram. I Sverige måste vi ta fram fördjupad kunskap om hur ohållbara livsstilar kan åtgärdas. Detta gäller i synnerhet mäns energikrävande konsumtion. Kvinnors kunskap och deltagande måste stärkas i klimatarbetet. När kvinnor i utvecklingsländer deltar i klimatarbetet leder det ofta till att deras situation stärks i samhället, vilket i sin tur minskar kvinnors sårbarhet för klimatförändringarna.

Ett sätt att öka klimaträttvisan är att följa principen om att förorenaren ska betala. Det ska vara dyrare att göra val som resulterar i klimatutsläpp. Men det måste också bli mer lönsamt att vara miljövänlig. Exempelvis föreslår Vänsterpartiet att kollektivtrafiken på sikt ska bli gratis, det skulle gynna såväl klimatet som kvinnors resande. Vi vill som ett första steg låta unga och studenter åka gratis. Vi föreslår också att det ska bli obligatoriskt att utreda miljörättvisekonsekvenserna av alla större byggprojekt i Sverige och att såväl klass som kön ska belysas.

Vänsterpartiet anser att Sverige och andra rika länder måste betala ett klimatskadestånd till fattiga länder. Det är också nödvändigt att länder som släpper ut mycket växthusgaser gör kraftiga åtgärder för att minska utsläppen. För att minska Sveriges utsläpp med 45 % till 2020 vill vi sätta igång något vi kallar Klimatlyftet i Sverige: kraftiga satsningar på förnybar energi, effektivare energianvändning och en avveckling den fossila energiförbrukningen. Det är djupt oansvarigt att alliansregeringen har som främsta klimatstrategi att köpa billiga utsläppskrediter från andra länder för att nå det svenska klimatmålet. Det betyder att Sveriges utsläpp kommer att minska endast marginellt under de kommande tio åren.

I år uppgår antal hungrande i världen till en miljard människor. Många av dessa är kvinnor och flickor. Deras situation förvärras av klimatförändringarna. Vi kan inte acceptera detta. Världens kvinnor och fattiga kräver och förtjänar klimaträttvisa. Anser du också det - rösta på Vänsterpartiet den 19 september!

Jens Holm
Riksdagskandidat för Vänsterpartiet
http://www.jensholm.se/

Mer om Vänsterpartiets politik för klimaträttvisa:
(webbpublicerat 8.9.2010)

Om jämlikhet och hållbar utveckling - II.

I Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden finns några spekulativa resonemang om hur jämlikhet och miljösatsningar kan vara ömsesidigt befruktande. Första dagarna i september skickade Vitartillbaka en rundfråga till de rödgröna partierna som lydde: "Hur ser ni på relationen mellan jämlikhet och hållbar utveckling?". 

I. Vänsterpartiets svar (8.9)
II. Socialdemokraternas svar (10.9)
III. Miljöpartiets svar (15.9)

Klyftorna ökar - och kvinnor drabbas hårdast
- Socialdemokraternas svar -

Klyftorna ökar mellan fattiga och rika människor inom våra länder, och mellan fattiga och rika länder. Allra hårdast drabbas de fattigaste. Stigande arbetslöshet rycker tusentals från välfärd och utveckling. Det leder till ökade sociala spänningar i alla länder. Kraftigt varierande tillgång och prisutveckling på livsmedel har drabbat de fattiga jordbruksproducerande länderna hårt. Över en miljard människor går hungriga och bara under 2008 har de kroniskt undernärda ökat med 100 miljoner.

Också klimatförändringarna drabbar de redan fattigaste hårdast. Senast har vi sett det från den fruktansvärda situationen i det översvämningsdrabbade Pakistan. Och vi vet att kvinnor är de mest utsatta bland de utsatta.

Både opålitligheten hos finansmarknaderna och klimatkrisen kräver att globala politiskt hållbara lösningar med bindande regler kommer till stånd. Vi måste alla, demokratiskt, hjälpas åt att vrida utvecklingen i hållbar riktning - ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning men kvinnors möjligheter att påverka, delta i och dra fördel av utvecklingen är i de flesta länder små. Världen styrs fortfarande av män. Jämställdhet har avgörande betydelse för ett samhälles sociala, ekonomiska och politiska utveckling och frågan om jämställdhet måste därför alltid vara en av grundförutsättningarna när vi söker lösningar på globala problem som fattigdom, miljöförstöring, säkerhet och migration. Inte minst därför är satsningar på kvinnor särskilt viktigt inom biståndet.

Kvinnor är ofta de fattigaste bland de fattiga - och de mest utsatta. Maktrelationen mellan könen resulterar i att flickor inte får gå i skola i samma utsträckning som pojkar, att lagstiftning kring äganderätt gynnar män, att kvinnor har sämre löner och arbetsvillkor och i än högre grad saknar inflytande över samhällsutvecklingen. Svenskt utvecklingssamarbete ska bidra till att öka kvinnors möjlighet att styra sina liv och påverka det egna landets utveckling.

Eva Lindau
Politisk sekreterare/Enkätansvarig
Socialdemokratiska riksdagskansliet
(webbpublicerat 11.9.2010)

Alliansen och kärnkraften

Centerns svek i kärnkraftsfrågan utgör kanske en av de allra största besvikelserna i den svenska politiken under senare år. Man trodde väl att det tidigare motståndet mot kärnkraften var heligt i partiet. Efter detta är väl inget heligt längre.

I och med att riksdagsmajoriteten med ett par rösters övervikt lyckades skapa en öppning för nya anläggningar 17 juni har kärnkraften blivit något av en ödesfråga i svensk politik framöver.

De viktigaste argumenten är att kärnkraften behövs och är "ren" i motsats till fossila bränslen. Men som Joachim Elevant, Anders Forsbom och Ulf Ström påpekar på DN Debatt 7.9 är satsningar på förnybar energi och effektivisering för att minska klimathotet mer kostnadseffektiva och ger snabbare resultat än satsningar på kärnkraft. Dessutom ger de mer jobb och kan användas i alla länder direkt. Och ren kommer aldrig kärnkraften att bli.

"Den avger mycket mer koldioxid ur ett rättvisande livscykelperspektiv än flera förnybara alternativ (cirka 6 gånger mer än vindkraft), det saknas ett säkert slutförvar för det långlivade radioaktiva avfallet och det finns en nära koppling mellan kärnkraft och kärnvapen", skriver de tre kritikerna i DN. Inte heller vet man hur man ska kunna hundraprocentigt skydda kärnkraftsverken mot tekniska missöden, för att inte tala om risken för attentat från terrorister med farliga utsläpp som resultat.

Risken är överhängande att jorden långsamt smutsas ned av strålning. Kärnvapenprov bidrar naturligtvis också till detta. Det räcker inte med att vi tror att vi kan klara det med ny teknik. Det är oansvarig cynism. Även teknikoptimister kan förstå att man inte kan ta ut teknisk utveckling i förväg. Kärnkraften är och förblir livsfarlig.

Det är de rödgröna som har förutsättningarna för att vrida Sverige ut ur kärnkraftsberoendet. De har en plan för utvecklingen av förnyelsebara energikällor och energisparande genom bl a utbyggd kollektivtrafik. De kan riva upp beslutet från 17 juni. Dessa vyer saknas nu helt i alliansen. Den företräder en ansvarslös, kortsiktig egoism som äventyrar livet också för kommande generationer.

Staffan Lindberg
(webbpublicerat11.9.2010)

Borgs bluff om statsfinanserna

Det är inte Anders Borgs sparsamhet som gör att Sveriges statsfinanser är betydligt bättre än krisdrabbade europeiska länders. Det var löntagarna som räddade den svenskastatens finanser genom att ta smällen i samband med finanskrisen från hösten 2008. I många andra länder gick staten in med miljardsubventioner för att hålla igång näringslivet. Särskilt stora länder som USA, Tyskland, Kina och Storbritannien tryckte pengar som aldrig förr så att konsumtionen kunde hållas uppe och det kapitalistiska systemet överleva.
Sverige, som inte har någon större betydelse för världsekonomin, lät löntagarna ta smällen.

Här pumpades inga stimulanser in i ekonomin - förutom i banksystemet. Den svenska arbetsmarknaden är oerhört flexibel i sådana hör situationer. Snabbt slängdes tiotusentals löntagare ut i arbetslöshet i takt med att orderingången minskade. Särskilt drabbades fordonsindustrin med underleverantörer.

I alla liknande länder stöttade staten företagen med lån, bidrag och stimulans till köp av nya bilar. USA, Tyskland, Frankrike, Kina och Storbritannien är bara några i raden.

Den svenska staten gick i stället i oktober 2008 ut med löfte om att rädda fordonsindustrin med hjälp av 28 miljarder kronor. Men löftet var en bluff. Bara några hundra miljoner i felräkningspengar betalades ut.
I stället räddades företagen av fackföreningarna och de "flexibla" svenska arbetsmarknadslagarna. 

Massuppsägningar och i viss mån korttidsveckor drabbade hundratusentals löntagare. Hårdast slog det mot ungdomarna, eftersom de ofta är projektanställda, vikarier eller arbetar i bemanningsföretag. Fortfarande är tiotusentals av dem arbetslösa. Och tiotusentals arbetare lockades till förtida pension med låga ersättningar. Även de som fick tillbaka jobb, eller hittade nya, drabbades när lönen krympte eller de tvingades leva på a-kassans låga ersättningar. Men Anders Borgs departement slapp betala ut pengar för att hålla igång industrin. Pengarna togs helt enkelt från löntagarnas plånböcker. 

Och nu hyllas samma Borg för att han var så klok och sparsam. Hurra.

Anonymus Bosch
(webbpublicerat13.9.2010)

Grundlagsskydda gemensam egendom!

Den rödgröna oppositionen kommer vid en valseger att återförstatliga bilprovningen. Däremot menar man att privatiseringen av apoteksverksamheten gått så långt att det inte är möjligt att föra tillbaka verksamheten i gemensam ägo. Hur det än förhåller sig med den saken, reser den borgerliga regeringens privatiseringsiver viktiga demokratiska frågor. En knapp politisk majoritet kan, driven av en fundamentalistisk, nyliberal övertygelse, på kort tid och i stor omfattning sälja ut samhällets egendomar, ett gemensamt kapital som byggts upp under decennier och som i en del fall spelar stor roll för att bära upp en solidarisk samhällsmodell.
 
Apoteket var ett samhällsföretag med ett utomordentligt stort förtroende hos allmänheten. Några folkliga krav på att konkurrensutsätta verksamheten fanns och finns inte. Detsamma gäller bilprovningen. En annan sak är att Svenskt Näringsliv och olika kapitalintressen har en stående beställning till alla regeringar att "konkurrensutsätta" och öppna tidigare fredade områden för vinstintressena.

Till saken hör alltså att det i vissa fall, det kan gälla statliga företag eller allmännyttiga bostadsbestånd som privatiserats, i praktiken är omöjligt för en ny politisk majoritet att återställa det gemensamma ägandet. I Stockholms läns landsting har man nyligen bestämt sig för att lägga ut driften av det nya Karolinska sjukhuset till Skanska fram till år 2040. Nyligen aviserade näringsminister Maud Olofsson, finansmarknadsminister Mats Odell har gjort det tidigare, att privatiseringen av Vattenfall skall påbörjas. Och då handlar det inte om att sälja ett antal tyska kolkraftverk, en god idé som emellertid inte har med ägarfrågan att göra.

När det gäller planerna på att sälja Vattenfall, ännu så länge något dunkla i sina konturer, bör man komma ihåg att den svenska vattenkraftutbyggnaden skedde till priset av stora uppoffringar och med hänvisning till viktiga nationella behov. Med argumentet att Sverige behövde kraften tvingades samer, skogsägare och jordbrukare att maka på sig.
 
Privatiseringspolitiken leder nästan undantagslöst till stigande priser och ökade kostnader för medborgarna. Några gör ett klipp, redan rika blir ännu rikare och redan relativt fattiga blir ännu lite fattigare och mera maktlösa.
Ofta är det skattemedel som finansierar de privatiserade verksamheterna, medan vinsterna slussas ut ur landet till skatteparadisen och bortom räckhåll för beskattning.
Politiken innebär också att man mer eller mindre effektivt stänger möjligheterna att på sikt välja en annan väg på område efter område.
 
Den privata äganderätten har ett gott skydd i grundlagen. Det gemensamma, offentliga ägandet har det däremot inte. Det finns alltså ett behov att noga utreda hur ett förstärkt skydd för gemensam egendom skulle kunna utformas. Det bör givetvis vara möjligt att sälja gemensam egendom, men inte hur som helst.

Den senaste grundlagsutredningen tog upp frågan, men den borgerliga majoriteten valde självklart att inte behandla den. Problemet kvarstår. Grundlagarna bör erbjuda ett bättre skydd för gemensam egendom. Det får inte vara möjligt att små majoriteter, arrogant och lättvindigt genomdriver omfattande och i det närmaste oåterkalleliga privatiseringar.

Bo Bernhardsson
Efter Arbetet, ledare 13.8
(webbpublicering på www.vitartillbaka.se den 14 september)

Om jämlikhet och hållbar utveckling - III.

I Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden finns några spekulativa resonemang om hur jämlikhet och miljösatsningar kan vara ömsesidigt befruktande. Första dagarna i september skickade Vitartillbaka en rundfråga till de rödgröna partierna som lydde: "Hur ser ni på relationen mellan jämlikhet och hållbar utveckling?". 

I. Vänsterpartiets svar (8.9)
II. Socialdemokraternas svar (10.9)
III. Miljöpartiets svar (15.9)

Jämlik miljöpolitik kan vara effektivare
- Miljöpartiets svar -

Idag ligger både den ekonomiska ojämlikheten och vår negativa miljöpåverkan på rekordnivåer. Klimat, kemikalier och biologisk mångfald är bara tre av de alarmerande miljömrådena. En bra översikt finns i den vetenskapliga artikeln "Planetary boundaries".

Allt hänger ihop och jämlikhet kan främja hällbar utveckling på flera sätt. Här följer några exempel.

Rika har per person mycket högre negativ miljöpåverkan än fattiga. Det´beror till stor del på att rika har råd med mer överkonsumtion, som ju är ett av våra största miljöproblem. Mer om det finns bland annat i årsrapporten 2010 från Worldwatch Institute. Ökad jämlikhet kan således minska överkonsumtionen.

Att dela på jobben genom kortare normalarbetstid är ett annat sätt att öka jämlikheten och samtidigt gynna miljön. Flera forskningsrapporter konstaterar att det finns ett starkt samband mellan kortare arbetstid och lägre koldioxidutsläpp. Några lästips är rapporterna "Tvågradersmålet i sikte?" , "Europe's Share of the Climate"  och nya "The effect of work hours on energy use".  Även EU-parlamentets miljöutskott står nu bakom att kortare arbetstid vore bra för miljön.

Globalt sett ökar ojämlikhet risken för krig, terrorism och sönderfallande stater. Det glöms ofta bort att det även innebär stor negativ miljöpåverkan.

En undersökning från Intermetra Business & Market Research visar att de flesta svenskar är redo att minska sin klimatpåverkan om de vet att andra gör samma sak. En jämlik miljöpolitik kan därmed även vara den effektivaste. 

Göran Hadén
Riksdagskandidat
Miljöpartiet de gröna
http://hallplatshaden.wordpress.com 
(webbpublicerat 15.9.2010)

Regeringens elbilsförslag - subvention för rika bilister

Just nu pågår klimatkatastrofen mitt framför våra ögon, i översvämningarnas Pakistan och i skogsbrändernas Ryssland. Men istället för en seriös klimatdebatt inför valet för alliansen en propaganda mot nödvändiga klimatåtgärder samt kommit med ett miljöbilsförslag som knappast kommer att minska utsläppen.

Istället för att bidra till de som åker med riktigt låga koldioxidutsläpp, som cyklister och kollektivtrafikresenärer, planerar regeringen att skyffla skattepengar till enstaka mycket dyra elbilar - de som har råd att köpa en ny elbil för omkring 400 000 kronor. Det är uppenbart att denna regering för en omvänd fördelningspolitik, även på miljöområdet.

I en färsk rapport från miljöexperten Per Kågeson kan man läsa att en elbilsintroduktion i Sverige kan ge ökade koldioxidutsläpp, då den kan komma att försörjas med import av el från grannländernas kolkraftverk. Eller ska elen komma från nya kärnkraftverk, som ökar trycket för uranbrytning och skapar osäkerhet om satsningar på sol och vind?

För att klara klimathotet måste utsläppen minska kraftigt också från trafiken. I regeringens transportplan för de kommande tio åren byggs dyra motorvägar som "Förbifart Stockholm". Trafikverkens egna beräkningar visar att denna enorma satsning om 500 miljarder kronor bara ger 1 promilles´minskade koldioxidutsläpp!

C har sagt: "Vi är för bilen, men emot utsläppen". Men ett flertal forskare och flera tunga myndigheter som Naturvårdsverket har sagt att vi också måste minska biltrafiken och transporterna i samhället om vi ska klara trafikens miljöproblem.

C hävdar att utsläppen från vägtransporter minskar trots att trafiken ökar.Det stämde för 2009 på grund av den ekonomiska krisen. Men det var bara en liten svacka på massbilismens tillväxtkurva.

För att klara utsläppsmålet har trafikverken bl. a föreslagit en kilometerskatt på tunga transporter. Detta för att hejda den kraftiga ökning av utsläppen från tung trafik som skett sedan EU-inträdet. Naturvårdsverket
har visat att en kilometerskatt skapar nya jobb i Sverige när det blir mindre lönsamt att frakta t ex pannkakor från England och mjölk från Tjeckien.

Alliansen säger nej till kilometerskatten. Deras företrädare runt om i landet har istället raljerat över de rödgrönas förslag på en sådan. Det är sorgligt.

Det skulle behövas en annan regering, som kan ta klimathotet på större allvar.

Sven Broqvist
Miljöförbundet Jordens Vänner Helsingborg
(webbpublicerat 16.9.2010)

Moderaternas hårda kamrersnypor underminerar vårt bistånd

Under mina över 40 år i utvecklingssamarbete har jag ständigt matats med uppskattande ord om det svenska biståndet – från statstjänstemän i mottagarländerna, från andra givarorganisationer, från aktivister och folkliga organisationer. Vinner alliansen på söndag riskerar det kreativa problemorienterade svenska samarbetet mot fattigdom att glida över i en verksamhet främst inriktad på vinster för Sverige och vårt näringsliv.

Den förra borgerliga regeringen valde en biståndsminister med hjärta: KDs Alf Svensson. Gunilla Carlsson, moderaternas ansvarige för detta utomordentliga område, driver sitt fögderi med samma starka engagemang, men efter helt andra linjer. Omorganisering, omstrukturering, effektivitet och resultatredovisning hör till ledorden. Kampen mot korruption förs som om den är en nyhet i biståndssamarbetet.

Carlsson inledde sin karriär med något näst intill unikt: Hon gick ut offentligt med skarp kritik av dem hon var satt att samarbeta med, Sida som helhet. Den kritiken följdes av tillsättning av ny generaldirektör, vad jag förstår handplockad från WHO. Anders Nordström är en läkare med viss erfarenhet från Sida men aldrig på de seniora poster hans nya jobb borde kräva. I bagaget hade han krav på total omorganisering av Sida. Den nya organisationen var milt sagt svår att begripa, tog lång tid att genomföra, och skapade mycket förvirring bland de anställda. Det institutionella minnet bör närmast ha suddats ut i alla omplaceringar, avgångar och nyrekryteringar processen kom att innehålla.

Kanske är det inte så märkligt att Sida sedan fick svårt att sköta sitt arbete. Det gick så långt att Carlsson, utan en tillstymmelse till självkritik, nu gett Nordström silkessnöret. Hans närmaste medarbetare lär ha flyttat, eller vara på väg bort. Som grädde på denna mosiga soppa tvingar hon nu fram en bantning av personalen med 20 procent – var femte anställd ska bort. Utredningsunderlaget har inte ventilerats i pressen – konsekvenserna vet vi inget om. Men bättre bistånd blir det knappast. Moralen sjunker bland anställda som inte vet om de ska bort eller får stanna.

Det svenska biståndet har anor från 60-talets början. Det har stötts och blötts, prövats mot medarbetarnas erfarenheter och en myriad utvärderingar. Som om hon aldrig tagit del av allt detta, krävde Carlsson tidigt mer granskning, mer resultat och mer redovisning. Häpnadsväckande, konstaterar två tidigare Sidachefer, Carl Tham och Bo Göransson, i DN Debatt (3.4.10), och påpekar att ”biståndet är sannolikt den mest utvärderade och resultatmätta verksamheten som finns, både nationellt och internationellt. Åtskilligt har redovisats och bedömts i propositioner eller regeringsskrivelser.”

Men den verksamheten har styrts av premisser som inte längre gäller. Moderaterna vill förstärka biståndets roll som hävstång för svenska ekonomiska intressen. Biståndsmedlen används redan nu för mycket som vi i allmänhet inte förknippar med bilden av fattigdomsbekämpning: flyktingmottagande, exportkrediter, klimatanpassning mm. Närmare 15 procent hamnar i sådana budgetposter. Vidare ”sparar” Carlsson på andra poster – informationsanslaget till svenska organisationer har mer än halverats. Oppositionen är stark, misstänksamheten stor att det främst handlar om att tysta kritiska röster och reportage om konsekvenserna för de fattiga av alliansens politik.

Carlssons hårda nypor lyckades med vad tidigare ledningar talat om men gått bet på: en radikal minskning av antalet länder för det bilaterala samarbetet. Det behöver inte vara fel – förutsatt att det leder till starkare engagemang i kampen mot fattigdom och ojämlikhet i de återstående länderna. Och att just de utvalda länderna är de som bäst behöver vårt stöd. Vilket behöver visas, och prövas.

Hennes härtåg mot korruption med biståndsmedel är tyvärr inte det minsta förtroendeingivande. Strax före 2006 års val beslogs Carlsson själv med skattefusk. Som minister låter hon en gammal moderatkollega genom RRV utreda ev. korruption med enskilda organisationers biståndsmedel. Han har senare, som revisor i Simrishamns kommun, försnillat åtskilliga hundratusentals kronor. Sidas oberoende granskning av RRV-rapporten kommer fram till att i hälften av de fall rapporten anger förelåg ingen korruption. Medialt är dock skadan gjord – eller effekten säkrad. Att misstänkliggöra både organisationen Sida och biståndsmedlens värde är tydliga steg i den riktning Carlsson önskar: skära i biståndet, dra ner till någonstans under den enda procent av BNP vi nu ligger på.

Swedfund har genom alliansregeringen fått stora medel att stötta svenskt näringslivs ”bistånd” med. I minst ett fall har allvarliga korruptionsproblem uppdagats, men någon revision liknande den jag just nämnt har inte gjorts. Inte heller har regeringen velat driva frågan om korruption i samband med JAS-försäljningen till Sydafrika vidare.

Det lär inte gå att hejda den process Carlsson nu dragit igång, om alliansen får fyra nya år att driva i sina kilar i ett internationellt sett välfungerande bistånd. Kanske faller den ändå på henens eget grepp: minskas Sidas resurser tillräckligt kan organisationen inte genomföra sina uppgifter. Den nyliberala ideologin att minska statens kapacitet kan slå tillbaka hårt. Alltmedan vårt tidigare så starka stöd till biståndet urholkas och de fattiga i världen blir allt fler.

Bertil Egerö
(webbpublicerat 17.9.2010)

Det handlar om riktning – inte om procent

Valdebatten i full gång och partierna gör sina utspel. Vad man slåss om är framför allt den stora skara lättrörliga väljare som kan avgöra utgången. Dit hör många vi pratat med under den senaste tiden. De har svårt att se tydliga skillnader mellan blocken. De känner förvirring och hyser ett lamt intresse för vilka som ska styra landet nästa fyraårsperiod.

Utvecklingen stämmer rätt bra med aktuell teori om partier och partisystem i dag. Från masspartier för olika intressegrupper i det civila samhället har partierna utvecklats till s.k. kartellpartier som med hjälp av positioner i och pengar från statsapparaten byggt upp en helt ny organisationsstruktur jämfört med de tidigare masspartierna, som i stor utsträckning drevs av de mobiliserade medlemmarnas och sympatisörernas krav och egna tidningar.

Partierna i detta nya ”kartellpartisystem” drivs, enligt statsvetaren Peter Mair, av mer eller mindre karismatiska ledare och anställda politiska sekreterare med medie- och kommunikationskunskaper. Profileringen gentemot väljarna skräddarsys för att appellera till olika grupper i befolkningen och budskapet presenteras framför allt via medial exponering.

Under detta ligger naturligtvis en process av social utjämning. Väljarna rör sig mot mitten. Intressegrupperna är vagare och allt fler räknar sig som medelklass. Men det hindrar inte att man med lock och pock från partierna kan frestas se till sitt snäva egenintresse som villaägare, storstadsbo, pensionär osv. På så sätt sprids ett tilltal som placerar väljarna i rollen som politiska konsumenter snarare än medborgare.

Är det möjligen så att valet 2010 är lika betydelselöst som många tycks anse? Absolut inte! Men det blir tydligt först då man ställer sig frågan i vilken riktning partier och block rör sig.

I själva verket kan man hävda att vi står inför ett systemskifte. Under alliansen har majoriteten av löntagarna, särskilt de bättre ställda, trots krisen fått mer i plånboken. Men samtidigt har de sociala klyftorna ökat, och vi har fått en tydlig marginalisering av stora grupper i botten – arbetslösa, sjuka, handikappade, ensamstående med barn och invandrare, m fl.

Det finns en rörelseriktning i detta. Små steg bort från den allmänna välfärden som utförsäljning och privatisering av den gemensamma sektorn (sjukvård och skolor). "Per Wirtén noterar på ledarplats i Dagens Arena 26 augusti att ”regeringens politik sedan 2006 försvunnit från radarn (dvs. i valdebatten, vår kommentar). Eftersom den enorma skillnaden mellan blocken märks i förd politik så suddas den på så vis ut… Skillnaderna syns i stället i backspegeln, i tagna beslut och rörelseriktningar. Det vill Moderaterna dölja.” Och det gör man bl.a. med hjälp av ett nytt språkbruk. Likt Alice i Underlandet får vi nu höra att ingenting är som vi trodde. Välfärd är bidragsberoende. Arbetare är alla löntagare som gör rätt för sig. Sjuka är sjuka p. g. a en alltför vidlyftig sjukförsäkring. Arbetslösa är de som inte bjuder till och vill flytta på sig. (Med lite jobbcoaching ordnar det sig säkert!)

Det finns ingen grund att tro att alliansen tänker överge sin välfärdsspacklade söndringspolitik under kommande mandatperiod. Den tanken, att vi skulle få ytterligare fyra år på oss att betrakta den som ett normaltillstånd, är ett skräckscenario som borde få vem som helst på väljarbenen.

Det finns svagheter hos oppositionspartierna. De har i stor utsträckning tvingats spela på motståndarens planhalva (deras ”kartell” är i sig ett tecken på det) och inte lyckats göra angelägna frågor som miljö, integration, EU och internationell solidaritet tillräckligt synliga. Men om några skulle kunna återupprätta gemensam välfärd som ett fundament för det moderna marknadssamhället är det ändå de rödgröna.

Bakom procent i skattesänkningar eller skatteökningar finns en helhet och en riktning. Vill vi ha ett mera ojämlikt och på egennytta inriktat samhälle eller ett välfärdsinriktat och solidariskt samhälle? Ytterst handlar det om vilken samhällsmoral och sammanhållning vi vill ha.

Staffan Lindberg & Ulf Lindberg
(webbpublicerat 17.9.2010)